Här sitter jag ensam på min kammare en fredagkväll och akompanierar den tragiska situationen med blubbande svenskt indie-vemod.  Det är valtider och jag är huvudämnet i varje debatt; jag är nämligen ung och arbetslös. Utanför öser regnet ner (nej det gör det inte, men låt oss låssas för stämmningens skull). Jag har precis slutat gymnasiet, jag har ingen större arbetslivserfarenhet och dessutom är jag en del av 90-talets tidiga (och söndercurlade?) barnkullar infödd i en universitetsstad där okvalificerade arbeten följaktligen går åt som smör i solsken.  Hopplös situation? Antagligen inte, helt säkert inte. Om jag lägger manken till och tjatar och tjatar har jag fullt förtroende för att mitt arbetsbefriade läge löser sig förr eller senare. I värsta fall, när jag blir desperat nog, får jag helt enkelt ställa mig som medlemsvärvare på stan igen.  Dessutom lever jag billigt och har några tusen på banken, jag reder mig (därmed inte sagt att jag inte nappar på vilket förslag jag än skulle kunna få). Detta handlar inte om ungdomsarbetslösheten, det handlar om något STÖRRE.

För i min arbetsbefrielse (det är stundtals rätt nice) har jag kommit ett intressant fenomen på spåren; egen värdet i  att jobba. Jag tror igalunda att folk mår bra att inte sysselsätta sig med något och inte heller förespråkar jag på någotsätt bidragsutnyttjande. Dessutom kan det säkerligen finnas ett personligt värde i jobbets innehåll, men då är det aktiviteten i sig det handlar om. Men vid sidan av sysselsättningen och inkomsten finns det uppenbarligen ett egenvärde i själva kneget. Man ska ha ett jobb helt enkelt. Kanske är det en kvarleva från svunna tider; du skola arbeta i ditt anletes svett, kanske har det att göra med någon form av Svensson-moral; du skola bidra till samhället, varje stund du kan. Det första ger jag inte mycket för, det finns inget egenvärde i svett, och det andra kan jag möjligtvis köpa med modifikationer. Så länge jag inte belastar samhället som bidragstagare och dessutom i så liten mån som möjligt på annat sätt utnyttjar systemet genom att ådra mig rökningsrellaterad lungcancer eller liknande så gör det väl inte så jävla mycket till eller från om jag under några månader inte betalar skatt.

Ändå blir det på något sätt jävligt provocerande då jag som nybakad student och därmed vuxen (?) i juni deklarerade att jag tänker minnsan inte sommarjobba, för jag vill ha sommarlov. Jag hade sparat massor av pengar på att hitta kläder på gatan, inte köpa allt nytt till studenten och dessutom lyckats kirra lite extra pengar på mina fina betyg i form av en premie på 500 spänn (tack Spyken, pleasure making business with you). Efter 12 år i skolan förtjänade jag faktiskt lite ledighet. Så jag tramsade runt, hade tråkigt, åkte på festival på billigaste möjliga sätt, söp och levde tonåring. Så småningom tyckte jag att nu var tiden mogen för ett jobb, så då skaffade jag ett jobb på samhällets botten som medlemsvärvare. Vid terminstarten hade jag fyllt på kontot en aning och slutade men syftet att söka nytt deltidjobb och plugga Queerteori. Här är jag nu. Å ena sidan är jag väl medveten om att jag kommer behöva cash så småningom men å andra sidan är JAG jävligt provocerad av denna jobbhets. Hur gick det här till egentligen? Var kom mamon från? Varför flyttade vi över huvudtaget från skogen??!

På stan går Muff runt med skitfula blå tröjor med texten ”Sverige jobbar”. Jaha, vad vill de ha sagt med detta? Vilken jävla nonsenssats! ”Vi skriver något om jobb så kommer folk tro att vi gör något bra och vettigt”. Det är så klart skitbra att Sverige sysselsätter sig och naturligtvis är det viktigt att saker och ting går runt ekonomiskt utan att någon får dra någon annans lass och så vidare, men är det inte lika viktigt att FOLK MÅR BRA? Det är det vi ska eftersträva i slutänden. Om det sedan innebär att vi inte kan köpa lika många nya mobiltelefoner eller står oss riktigt lika bra internationellt gör väl det samma! Lite minskad konsumtion gör dessutom naturen tacksam.  Men istället bränner folk ut sig, mår dåligt, har inte tid för sina barn och att förkovra sig själv samtidigt som vi behöver långt ifrån alla pengar vi drar in. Varför renovera ett kök du ändå inte hinner använda? Är det inte mycket trevligare att laga god mat som du hinner äta i ett fult kök? Ta lite ledigt, bada i en sjö, spela luffarschack, skriv en bok, spela fotboll! Det är praktiskt taget gratis att ha trevligt, bara man har tid! Att trappa ner till sex timmars arbetsdag hade kanske varit en bra början (dessutom skulle det antagligen leda till ökad konsumtion, mer produktivitet, större utbud och mindre arbetslöshet, men mer om det en annan gång).

Snart är jag  fan så trött på pengar och arbetshets att jag gör en Ronja och flyttar ut i skogen och äter barkbröd. Jag har ett tält så det är praktiskt taget gratis!