Jag hade nog egentligen tänkt mig att det första inlägget jag skrev här skulle vara någon form av halvintressant introduktionsinlägg, liksom för att värma upp. Det blir det inte. Istället blir det ett dunderilsket, rabiat ett! För jag är upprörd, riktigt oprovocerat upprörd dessutom. Det har liksom legat och sparkat och fräst sedan jag hade min första queerteori-föreläsning igår. Och jag kan inte sätta fingret riktigt på ett konkret problem! Detta kommer därför inte heller bli ett konkret inlägg, inget: "så här ska vi göra för att rädda världen", steg för steg. För att ta sig an den stora utmaning som vi gör anspråk på här i bloggen behöver man lite motivation, lite jävlar anamma. Och just därför är detta ändå ett introduktionsinlägg, om ej ett halvintressant ett.

Människan har ett behov av att kategorisera saker. Om vi inte kan kategorisera saker skulle vi inte kunna hantera den ström av intryck som vi ständigt upplever. Om vi ser något stort och lurvigt med huggtänder är det jäkligt användbart att trycka in det i kategorin "farliga djur" och sedan reagera så som man har reagerat då man tidigare har mött andra farliga djur. Utan kategorisering  skulle vi behöva skaffa oss en empirisk uppfattning av varje situation för att sedan bestämma hur vi ska handla. På vägen skulle vi hinna bli björnmat flera gånger om. Så ja, jag fattar grejen, men DET HAR GÅTT FÖR LÅNGT! Jag är inget farligt djur och jag är trött på att kategoriseras utifrån HUR JAG SER UT MELLAN MINA BEN!

Snack om att "så har det allt varit" och "det är ju bara så det är" ger jag inte mycket för. Kön är inget statiskt! Bara uppfattningen kring vad ett kön är förändras. Idag är vi rörande överrens om att det finns två kön: det finns män och sen finns det motsatsen: kvinnor. Back in the days, cirkus 1600 kanske, körde man istället med att alla är två varianter av samma sak. Det finns män; män har en kuk som hänger utanför och män är bra. Och så finns det kvinnor; kvinnors kuk är inverterad, liksom invikt, och därför är kvinnor lite sämre. Detta trodde man så bokstavligt att man utgick från att om kvinnor gjorde manliga saker, typ gå till sjöss eller hoppa över gärsgårdar skulle ansträngningen göra att den inverterade kuken ploppade ut och vips skulle de bli män istället.

Och det jag försöker säga med detta är inte att kvinnor är inverterade män. Men jag skulle vilja efterlysa lite ödmjukhet inför historien; man kan aldrig veta säkert. När någon presentera tvättsäkra bevis på att det finns något i kvinnors hjärnor, som är medfött och inte skapat av samhället, och som gör oss mer benägna till... säg att tvätta ljusblå pojkkalsonger, och dessutom ge en god motivation till varför det medför att folk med fitta ska ha lägre löner och folk med kuk inte ska ha samma chans att få vårdnaden om sina barn vid skilsmässor, då ska jag lyssna och ta till mig. Tills dess tycker jag att vi lägger av med antaganden, slutar forma sönder våra barn och börjar kategorisera folk för andra saker än deras kön. Jag är en människa med armar lika mycket som jag är en människa med fitta. Och jag tänker inte vila förrens jag slutar bemötas efter mitt kön.

Titta, det blev ett konkret inlägg ändå, bloggen är invigd, över till dig Mad Bitch...